Aftonbladet (16/1-07)
... En musikalisk motsvarighet till Ann Jäderlund och Katarina Frostenson hittar vi i Madeleine Isaksson. Titlar som Stråkvåg, Som om, inné, Andelek, Åsvävare anger att detta är klingande poesi. Det är kondenserad musik, fritt laborerande med ljudens konnotationer och denotationer, ständigt pågående, som tar vilken riktning den vill. Därför är det också en dubbel musik eftersom den både ställer krav på extraordinär koncentration och ett mera vilsamt lyssnande inför tillfälligheternas spel...Å svävare vetter åt ljudkonst; ljudens födelse och död som varje gång det inträffar är en blandad upplevelse av smärta och fascination. En musikhistorisk evolution som inte går att stoppa. Det bästa med Isakssons musik är att den tar in allt - och allt måste ut i starkt destillerad form...
ur artikeln Aldrig har det varit bättre! MIKAEL STRÖMBERG om nutida musik
Sydsvenskan (1/3 2006)
Madeleine Isaksson är en av de ledande svenska tonsättarna i sin generation (född 1956). Att hon sedan början av 90-talet varit bosatt i Frankrike och dessutom i sitt skapande har fokus på kammarmusik, har kanske bidragit till att hennes musik ännu så länge inte blivit bekant för en större svensk publik. Denna välfyllde cd, med verk skrivna mellan 1990 och 2003, har stora möjligheter att råda bot på detta! Isaksson skapar en stark personlig musik, där det man som lyssnare kanske först lägger märke till är den rika klangliga fantasin. Varje verk har sin egen instrumentbestättning coh är sin egen unika värld. Något som också i hög grad är identitetsskapande är valet av poetiska titlar som till exempel, Stråkvåg , Andelek och Som om. Gemensamt för alla verken är Isakssons förmåga att skapa en dynamisk form. Varje stycke skapas utifrån sin egen inneboende logik. Det är som om de vore levande organismer, vilka likt musikaliska naturfenomen växt ur sina egna förutsättningar. Inte sällan är skivor med tonsättarporträtt en spreting upplevelse. Det ena stycket följer planlöst efter det andra. Därför är det mycket positivt med ett så genomtänkt program som här. Visserligen varje stycke bör intas var för sig för att riktigt komma till sin rätt, men det blir en mycket speciell upplevelse att sträcklyssna från början till slut. Det blir en musikalisk resa genom ständigt skiftande landskap.
© Staffan Storm
Dagens Nyheter (26/10 2005)
Madeleine Isaksson, född 1956, skriver koncentrerad kammarmusik.Gärna för oväntade kombinationer som i Failles (ung. Rämnor) som gett namn åt denna porträttskiva. Där krockar mjuk träklang i Kerstin Frödins fladdrande blockflöjt med metallen i Jonas Bylunds trombon och Chrichan Larsons töjbara celloton. Kontrasterna är centrala för Isaksson, liksom inspirationen från konst och litteratur. Det är musik med hög abstraktionsnivå, ibland svårtillgänglig och tålamodsprövande. Som i skivans tre inledande verk från tidigt 90-tal som långsamt trevar sig fram under en skrovlig, nästan berörbar, yta. När Isaksson tillfôr mer puls dras man lättare med. Tydligast kanske i Rum med slagverkaren Jonny Axelsson som nav eller i den hetsande saxofonkvartetten Andelek toppad med Jörgen Petterssons sopraninosax. Och i Å svävare, som lånat sin titel från en dikt av Katarina Frostenson, spänns sångstämmorna så högt att musiken bokstavligen tycks lyfta från marken.
© Sara Norling
Svenska Dagbladet (12/10 2005) Musik från ett ödsligt landskap, knappt förnimbar; gester som sällan bildar ett tydbart helt. Madeleine Isaksson lockar till beröring, och väcker lyssnandet till liv i šverljudshastighetens 2000-tal - med ljudskapelser lika taktila och fascinerande som djuphavens liv. Med poesin som självklar referens (som cykeln Å svävare, efter en dikt av Frostenson) när inte naturen förslår, framstår hennes ljudbilder som närmast romantiska. När man inser att graden av abstraktion beror på det extrema detaljseendet, tonar ur Isakssons fauna en egensinnig koral.
© Sofia Nyblom