Madeleine Isaksson skrev inné 1993 och det uruppfördes samma år av Ensemble l'Itinéraire vid en konsert på kulturhuset Centre Pompidou i Paris. Stycket är tillägnat hennes son Emil och genom verkkommentaren som återges i partituret får man en fingervisning om hur det kan tolkas: liv i vardande, tillblivelse, puls och andetag. Inné är det franska ordet för "medfödd". Tonsättaren har betonat att det metaforiskt sett mer handlar om tillståndet innan födelsen, om en sorts förväntan. Man finner en riklig förekomst av mikrotonala spänningar i detta verk som kan indelas i fyra ungefär lika stora delar.
I inledningen är tonerna långa och prövande. Ofta handlar det om rytmiska och framförallt speltekniska variationer kring gravitetiskt fungerande tonplatser, ett centrum börjar etableras runt ettstrukna Bb som ihärdigt fästs i stämväven av oboen. Det förekommer ideliga växlingar inom en överlag svag dynamik. Efterhand sker en intensifiering, det rycks och slits bland de individuella stämmorna.
När musiken övergår i den andra delen bidrar ständiga taktartsväxlingar till denna känsla av ökad rörlighet. Rytmiken blir livligare, kortandad och mer accentuerad. Till en början med entoniga röster men sedan i större registeromfång och med starkare dynamik. Nya gester uppträder, hos exempelvis blåsinstrumenten i form av stigande skalor – till en början i jämna flöden, därefter mer differentierat. En flöjtdrill och ett antytt avstannande föregår nästa avsnitt. Intensiva partier och nya anspänningar avlöses av kortare andningspauser. I huvudsak ligger rörelserna hos blåset.
Snart tunnas musiken emellertid ut och instrumenten närmar sig återigen det entoniga. Det leder över i verkets sista fjärdedel där längre toner kommer tillbaka. Visserligen är de uppbrutna av kast i olika stämmor och tunga skrapljud i bottenregistren – vilket ger känslan av att musiken trycks ut mot registrens ytterligheter – men som helhet kan man säga att fakturen blir tunnare.
Allt samlas slutligen i högt register: i tonsättarens anteckningar beskrivet som "en skimrande brännhöjd". Musiken dör ut med denna skira klang.
Verket bygger dels på en indelning av oktaven i 15 intervall med tempererade stora terser, dels 8 intervall med tempererade små terser: alla jämnt fördelat över skalan. Därtill används den helt tempererade 12-tolvstonsskalan. Tonmaterialen är sedan fördelade över instrument eller instrumentgrupper. Exempelvis är det endast oboen som spelar den tempererade tolvtonsskalan, 15-tonsskalan återfinns huvudsakligen i stråket och 8-tonsskalan framförallt i blåset.
Madeleine Isaksson arbetar även med oklara tonhöjder där t ex luft, skrap- och klaffljud är noterade.
Hon söker sig bort från det rutinmässiga och undviker instrumentidiomatiska schabloner, men variationsrikedomen genererar ingen spretighet: skiftningarna sker inuti, de är inneslutna i en samlad och koncentrerad musik.
© Tony Lundman / Svensk Musik