Tidningen Kulturen, nr 16, 2007
Som tonsättare, bosatt i Frankrike sedan 90-talet, är komponerandet en vital akt av nödvändigt motstånd, den mest laddade överlevnadsprincip som står mig bi: att aktsamt sovra och filtrera, samtidigt älska och bejaka, konstruera. För mig handlar konstnärsskap om kreativitet och syntes, om uttryck som av nöd och lust lyckas tränga, filtreras fram genom livets motkrafter och finner sin adekvata form: det språket, den formen, allt annat uteslutet. Stil och -ismer är praktiska ordningsredskap, men om konstnärlig kvalitet sager det föga, än mindre om nyskapande - var och en har sin kultur.
Min musik bottnar onekligen i en klassisk, folklig kultur, som sedan färgats, utvecklats av tjugo år i utlandet. Ens språk "översätts" och något händer, förskjuts på vägen, vad är svårt att fånga med ord, klangen kanske, "melodin", om den överhuvudtaget finns kvar, och - tankarna. (Om det finns något nordiskt i min musik så kan man kanske förnimma den i överkänsligheten till den s.k dur- o molltersen). Tonhöjder och puls utgör mina fasta utgångspunkter och sammankomster, men pulsen är ofta dold av skiftande metrik och rytmiska överlagningar, och tonhöjderna elastiska, sammanflätade till svävande tyngder i luften där klangen spelar en primär roll.
Just nu arbetar jag på ett stycke för vokalensemble: sex soloröster till en nutida text av den franske poeten Gérard Haller. Komponerar jag med en text, vill jag att den framgår begripligen, inte "melodiseras", men utgör en palett av ljudmaterial, vokalernas klangfärg, konsonanternas brus och accenter. Texten kan också bryta, sippra rent och talad rakt ut i sprickor som uppstår inom det musikaliska sammanhanget. Samtidigt går jag igenom orkesterstycket Îlots som uruppförs under festivalen Stockholm New Music i februari 2008. Det tog mig år att komma till skott med stycket. Först då jag delat upp orkestern i grupper till ett slags landskap av öar/kobbar, Îlots, och sålunda bejakat min kammarmusikaliska rot, fann musiken äntligen utrymme.
© Madeleine Isaksson