Ett samtal om musik, poesi, estetik m.m.
i Paris i december -92 mellan Madeleine Isaksson (tonsättare)
och Katarina Frostenson (författare) publicerat i Halifax, Litterär Kalender, (W & W), nr 7, 1993
SKRIVANDETS PLATS - PLATSENS MUSIK - LIV UR TYSTNADEN
Liv i tystnaden
KF ...Jag upplever landskap och platser som otroligt celebrala, ett slags tankepartitur. Jag ville beskriva och avläsa - det är för enkelt att påstå att de enbart skulle vara projektioner av en inre stumhet.
MI Vad jag uppskattar och frapperas av när jag läser dina dikter är... att det finns så mycket tystnad i dem som gör att man hör och genomlever dem väldigt starkt... det är inte ett myrrande liv. Själv börjar jag aldrig ett musikstycke med en brakande massa ljudaktiviteter. Det är istället ett naket, obrukat landskap som läggs an, öppnas, där det efter hand börjar att växa och spira. Strävandet efter detta utsatta landskap har väl varit motivet till mitt yttre sökande efter tystnad, ensamhet, för att väsentligen kunna höra något.
Tillstånd - Avstånd
KF Det är också utifrån detta tysta och plana tillstånd man kan bygga något. Jag har lyssnat mycket på ditt stycke Tillstånd - Avstånd. Linjer byggs upp och bryts, jag upplever en stark spiralrörelse, en ständig, under förloppet avbruten stigning. Flera av dina stycken slutar med en mycket hög ton;
du kommer upp till något till slut. Under resans gång är det oändligt många rörelser som bryts mot varandra.
MI Ja, det är mycket ljus och mörker som musiken far igenom i sökandet efter luft.
KF Tankestrecket, eller strecket mellan de båda orden, är det en sammanbindande eller avskiljande länk?
MI Jag för samman de båda orden med tankestrecket; tillståndet att vara på plats och däri dra trådar från platser där musikaliska fragment väckts till liv och nu komponerats samman till ett stycke musikalisk tid, avståndet till platserna, till dess stämningar och möten, tidsligt och rumsligt, musiken blir till i spänningen emellan dessa tillstånd, stämningar, platser och skilda nivåer.
KF Kan du beskriva stycket lite mer, kompositionsmässigt och musikaliskt -
MI Tillstånd - Avstånd är skrivet för 15 instrument, grupperade enligt familjerna: 6 blåsare: altflöjt, altsaxofon, horn trumpet/flygelhorn, trombon och tuba (dvs.i huvudsak metall och bleck), två slagverkare med bl.a. stor smällande tillskärningssax, tygremsor som rivs, bongas, kongas, träblock, "water bowls, dvs. afrikanska, på vatten flytande upp och nervända kalebasser som genom slag med stora filtklubbor alstrar ett djupt, dovt, ändå tonhöjdsbestämt muller, hängande metallakan, tre ackordinstrument; ackordion, öppen flygel och harpa, samt stråkfamiljen; violin, viola, cello och kontrabas. Ackordionet har en särställning, inte som solist, men som ett slags andningar från den omgivande instrumentväven - som ett närvarande, men endast svagt förnimbart centrum där bakom som ibland pulserar, bryter eller smälter sig fram till åhörande.
Det frånvarande röstläget
MI Liksom i alla mina stycken, mest utvecklat fr.o.m Stråkvåg, genom hornsolot Tjärnöga - Ö blå, sextetten Som om, duon Färde, är musiken uppbyggd enligt ett registerplan med mer eller mindre fasta toncentra, registerzoner, varigenom musiken cirkulerar och förhåller sig efter de klassiska balansprinciperna högt-lågt, stegring-fall, spänt-avspänt. Där har mellanregistret, själva röstläget en självskriven roll som skimrar fram men ofta är frånvarnade, redan antagen.
KF Röstläget, menar du då det mänskliga röstläget?
MI Ja, talregistret, och den mänskliga röstens uttrycksomfång därom. Musiken är fokuserad kring det här mänskliga registret, "vardagsomfånget", dit örat dras naturligt, språkets röstlägen och spänningarna därinom.
I Tillstånd - Avstånd börjar musiken med att denna mellanzon konstitueras långsamt och sökande svagt fram, spräcks upp av ett piano som kastar sig över, omringar det med vertikalt vidsträckta ackordattacker, som i stora, tunga, efterdynande vågor smälter in i mellanzonen igen. Den processen fångas så småningom in i en lättsammare pendelrörelse, framförd i ett slags duo mellan trumpet och tuba med förstärkning, närmare mittenzonen, utan att verkligen gå in i dess kärna, men som gärna halkar ut i nya yttre fall och vågsvep. Detta pendelband spricker sedan ut genom pianots snabbttriolerande rörelser som nu slår ut i kaskader från kärnzonen, och så utbryter ett snabbt övergånget tuttikaos där varje instruments karaktär och register slår mot varandra från skilda pulsvärldar.
Vad återstår?
Jo, en längre, långsamt vaggande coda av flimrande, tunna svaga stråk-klanger som allteftersom genom individuella våglängder, men harmoniskt och rörelsemässigt koordinerade, sammankedjade fraser, med svaga harpförstärkningar och bakomliggande ackordtoner för musiken utåt, ja uppåt mot sitt slut.
Utnyttjandet av mikrointervall ger genom de "skeva" tonhöjderna och samklangerna ett särkilt klang-och tidsperspektiv.
KF Du kan beskriva din musik mycket detaljerat, och visuellt. -
MI Jag ser musik mycket som krafter, kroppar, som utspelar sig en registerbild, i spänningen mellan olika frekvensintervall. Musiken byggs alltså utifrån speciella toncentra, fixerade tonband som ger stadga åt stycket i sin helhet, ett slags hemvist för ljudförloppet som vill någon annanstans, en annan nivå, en annan "tonart". I Tillstånd - Avstånd är tonen d1 utgångspunkten, hållpunkten som sjunker till c1 för att mot slutet stiga till e1. Ur så små "minimala" skillnader, sådana tonfixeringar byggs musiken och dess stämningar ut. Under styckets gång bryts fixeringar upp, hållpunkter attackeras, förloras, i styckets ungefärliga mitt stöter allt samman till en grå högdramatisk massa, till dess plötsligt en ny nivå finner sin balans, ett nytt tillstånd ha uppnåtts och rörelsen kan gå vidare, gungande mellan vissa intervall, lite högre, lite längre, men tämligen statiskt.
KF Att stiga ur ett centrum mot en annan, högre tonart... Det finns mycket dramatik inom tillståndet. Alla rörelser som bryts mot varandra, stigningarna som jag uppfattar som en spiralrörelse och så den sista, Höga tonen. Jag tycker det slutar så underbart högt, och skirt, och så är där dragspelet som man känner av starkt trots att det är så diskret. Egenartat men synnerligen integrerat -
"Organiskt"
MI Jag försöker väl alltid att integrera, se till att en homogen klangkropp bildas, men att varje instrument därinom har sin individualitet, sin tid, sitt strå att bära. Kontrapunktiken är det viktigaste, motsättningarna. Att ett instrument med våld klämmer sig in där som ett främmande, plötsligt inkommande element, är nog ännu ganska ovanligt i min musik. Jag vill att dramatiken ska växa fram intuitivt, men oförutsett, förstås. I stycket är det pianot, slagverksfamiljen, som stå för denna inkastande rörelse som rör om, stör. Att konfrontera en inre rörelse med en yttre är ofrånkomligt, ja, nödvändigt för att något ska kunna utvecklas. Hittills har jag nog låtit processerna växa fram, omedvetet organiskt.
KF "Organiskt", vad är det som gör att jag värjer mig somt att använda detta ord? Det är svårt att finna något annat ord som betecknar det som verkligen är fött - och inte bara effekt. Som inte bara är överraskningseffekt eller mental våldtäkt - något som kastas in för att chockera. Men ordet har något luddigt - flummigt - över sig, någonting självtillräckligt -
MI Organiskt som värdering är väl snarast en kritik. Organiskt... inte intressant, det är spänningen mellan det organiska - oorganiska, det naturliga - onaturliga som intresserar mig. Den spänningen globalt sett upplever jag klart mer påtaglig här i Frankrike, mer utmanande än mitt i Sverige, nära naturen och stillheten. Jag vill inte sugas in i den sfären igen, inte värja mig emot, men att kunna välja."
© Madeleine Isaksson/Katarina Frostenson