Att slå rot inom sig själv

Ett samtal mellan Madeleine Isaksson och Andreas Engström

Madeleine Isaksson är en av de svenska tonsättare som har valt att bosätta sig utomlands. Sedan 1991 bor hon i Paris och har under en tioårsperiod fått stycken framförda i både Sverige och Frankrike, av såväl svenska som franska ensembler. Den kulturella tillhörigheten är i dagsläget dubbel. Estetiskt känner Madeleine Isaksson en stor dragning till den kosmopolitiska miljö hon dagligen vistas i. Samtidigt är banden till Sverige och det svenska musiklivet alltjämt starka. Det är mycket tack vare svenska beställningar och arbetsstipendier som det över huvudtaget är möjligt för henne att kunna arbeta som tonsättare.

     Andreas Engström träffade Madeleine Isaksson i Paris för att diskutera det franska musiklivet med utgångspunkt i det svenska, och det svenska med utgångspunkt i det franska.

 

Vad upplever du som största skillnaden mellan Frankrike och Sverige vad den nutida musiken beträffar?

Den största skillnaden mellan Frankrike och Sverige, eller framförallt mellan Paris och Stockholm, som jag bäst känner till, gäller så klart utbudet. Bara i Paris finns en stor mängd ensembler som framför modern musik. Utbudet är så stort att det finns olika specialinriktningar.
     Den största och mest kända ensemblen är Ensemble Intercontemporain, som förut höll till vid IRCAM, men numera är stationerad vid Cité de la musique och där är ansluten till Ecole supérieur de la musique. De botaniserar i hela den modernistiska traditionen, från Schönberg, Webern och Berg, via Carter, Cage, Feldman, Nono, Ferneyhough, Nunes, till de lite yngre som Marc-André Dalbavie, Brice Pauset, Florence Baschet och Marc André, plus den nya generationen internationella tonsättare som gått någon av IRCAM:s kurser. Att vara verksam vid IRCAM är för övrigt ofta en viktig förutsättning för att lyckas som tonsättare i Frankrike.
     Sen har vi ensemble l'Itinéraire, som grundades på sjuttiotalet av Gerard Grisey, Michael Lévinas och Tristan Murail och som har framförallt spektraltonsättarna och deras efterföljare på programmen, men som där också integrerar modern klassisk musik.
     En annan viktig och högklassig ensemble är 2e2m, också grundad på sjuttiotalet av tonsättaren och dirigenten Paul Mefano. Deras program är mer av upptäckerkonserter utifrån yngre franska och äldre bortgångna tonsättares verk. De framför även en hel del nyskriven scenisk musik. 
    Det finns ytterligare en mängd utmärkta ensembler som till exempel Court-Circuit, Acroche Note och TM+.

Jo, det är klart. Paris är ju en större stad än Stockholm. Men skiljer sig förhållandena på andra vis? Jag tänker på den samtida konstmusikens plats och anseende i stort. Mina erfarenheter från de senaste åren då jag bott en del i Paris är att de flesta typer av konserter är väldigt välbesökta, och detta trots en enorm konkurrens. Det går att lyssna till modern musik i princip varje dag.

Konserter med nutida musik är faktiskt mycket välbesökta, ofta fullsatta med en engagerad och välinitierad publik som är förhållandevis ung. Dessutom,varje vinter i februari pågår radions treveckorsfestival Préscences där alla konserter är gratis. Här finns det alltså möjligheter att prova på utan att man riskerar att känna det som bortkastade pengar. 2e2m:s konsertserier, typ porträtt- eller upptäckarkonserter är alla gratis!
    De stora festivalerna uppmärksammas stort i pressen, ofta med intervjuer med huvudtonsättare. Musiken tar helt enkelt plats. Och det beror väl delvis på att folk faktiskt bryr sig om detta.

Jag tycker det är uppenbart att nutida musik på ett helt annat sätt än i Sverige hör till den kulturintresserades allmänbildningen, något man bör ha koll på. Men hur har man egentligen nått dit? Hur får man folk att bry sig om nutida musik? Det måste ju till något mer än att utbudet är stort och att det skrivs om evenemangen! Det gör det faktiskt i Sverige också!

Jag tror att musik inte betraktas som en separat konstart lite vid sidan av de övriga, som man verkar vara fallet i Sverige. T.ex håller l’ Itinéraire under ledning av Danielle Cohen-Levinas regelbundna föreläsningar om modern musik i förhållande till filosofi, estetik och andra konstområden med anslutande bok-och tidskriftsförlag.
    Ensemble Intercontemporain och IRCAM har mycket pedagogiskt upplagda konsertprogram där man blandat nytt med klassisk modernism. De anordnar seminarier om musiken, också över gränserna till andra konstarter. Oå så sätt visar man publiken på en kontinuitet och ett sammanhang genom modernismens historia. Man bjuder in till generalrepetitioner, IRCAM har öppet husdagar och man kan besöka arbetsstudior och lyssna på gratiskonserter. Jag tror att det i Frankrike och Paris finns en vilja att föra ut den nutida musiken och göra den förståelig som en naturligt omskapande del i vårt aktuella samhälle, något som kan diskuteras. Och detta utan att göra avkall på dess komplexitet, integritet, eller vad det nu må vara.
    Pierre Boulez betydelse för IRCAM:s framväxt och med den iver för hur han värnat om den moderna musiken kan heller inte underskattas. Modern nutida musik har på så vis kommit att ingå i den kulturellt allmänbildades intresse.

I Sverige vill man ju också nå ut. Men jag inbillar mig att man i istället valt en snabb och kortsiktig väg som inte leder någon vart. Att popularisera blir lika med att förenkla. Det finns många exempel på ytlig musik och festivaler med rätt fåniga koncept. Allt är så uppenbart publikfriande. Man vurmar för folkligt, och finkultur är i det närmaste ett skällsord.

Finkultur är ett ord, ett begrepp, som över huvud taget inte finns på franska – det heter generellt la culture, preciserat l'art. Les beaux arts, de sköna konsterna, är ett begrepp som inte alls brukas på ett nedlåtande sätt.
Frankrike är ett litterärt land. Det tänkta, genomlevda, komponerade och till sin spets preciserat i ett utskrivet språk har den högsta status. Det lättillgängliga, ytliga effekter som påverkar snabbt och effektivt, det vill säga den kommersiella kulturen, växer och dominerar grymt här likafullt som överallt annars i världen. Men, motståndet mot populärkulturen är i Frankrike en realitet, en påtaglig kraftkälla, sedd och uttalad i massmedia,och det märks även i utbudet.

Och så är ju verkligen inte fallet i Sverige, på gott och ont…
Sverige är impregnerat sedan lång tid av den socialdemokratiska, demokratiska folkkulturen som rättesnöre. Det finns stora fördelar med det, nackdelarna är kanske inte lika uppenbara. Att även en uttalat demokratisk kultursyn kan bli direkt dikterande.

Att som konstnär flytta till ett annat land innebär ju att en del bestyr på ett socialt och professionellt plan. Det handlar om att skaffa sig nya kontakter med musiker, ensembler, konsertarrangörer med mera. Hur har detta fungerat genom åren? Hur har ditt kontaktnät byggts upp?

Mitt franska kontaktnät har till stor del sina rötter i de kontakter som knöts i Darmstadt 1986, med bland annat tonsättaren Emmanuel Nunes och hans dåvarande elever, och Brian Ferneyhough som jag senare återsåg på kompositionskurserna på Abbaye Royaumount i två årgångar, 1991 och 1993. Första kursen resulterade konkret i en beställning från ensemble l'tinéraire; inné, uruppförd på Centre Pompidou i Paris. Andra kursen resulterade i stycket å svävare som uruppfördes under Festival d’Automne med Les Jeunes Solistes och medlemmar ur ensemble Fa. En annan kontaktyta med internationella musiker skapades under en längre vistelse på Akademie Schloss Solitude i Stuttgart, med Ensemble Recherche, och slagverkaren Françoise Rivalland som är huvudansvarig för ensemble S.I.C. i Paris. En informationskurs på IRCAM gav lite insyn, viss kännedom och existens. I fjol erbjöds jag verks uppförande med 2e2m, mycket tack vare en längre kontakt med ensemblen.
    1993 föddes min son och mitt engagemang visavi musikmiljön och konserter fick konkurrens. Tre år senare föddes min andra son. Jag ägnade min tid åt dels de svenska beställningar som jag haft fortlöpande under alla år i utlandet, och dels åt barnen. Prioriteringen föll sig naturlig. Nu när barnen är lite större är situationen annorlunda, det är hög tid att förstärka kontakterna med det franska musiklivet.

Jag antar att en utländsk tonsättare utan en längre studietid i Paris har extra svårt att klara av den oerhört viktiga socialiseringen in i musiklivet.
Det är helt klart att en utbildning kan ge väsentliga kontakter som kan öppna spridningskanaler för ens musik. Jag har varken gått på musikkonservatoriet i Paris, eller en längre kurs på IRCAM. Mina kontaktytor här i Paris bärs upp av ett fåtal personer som uppskattar och tror på min musik. Visst skapar fåtalet ibland osäkerhet, men jag måste förlita mig på de gånger då min musik spelas på konsert eller i radion, här eller i utlandet, och bemöts med erkännande.

Dessutom sker genomströmningen av musikfolk med sån snabbhet. Kontaktytorna är många men flyktiga…
Om man tänker på hur många unga tonsättare från hela världen som varje år går igenom kurserna på till exempel Royaumont, och IRCAM, vilket är minst ett trettiotal, plus alla nyexaminerade tonsättare från landets högskolor som är verksamma här, plus alla utländska tonsättare, som dras till Paris och Frankrike, är det solklart att "omloppet" är, med svenska mått mätt, hisnande. 
    Jag tror att officiellt finns det 600 registrerade tonsättare i Frankrike, 450 aktiva, och det kommer varje år ständigt nya. Enligt statistiken kan endast tre tonsättare leva uteslutande på royalties, tolv lever på royalties och beställningar, och fyrtio försöker att överleva på royalties,beställningar och annan hjälp. Något som kan motsvara de svenska arbetsstipendierna finns inte.

Här har du alltså en stor nytta av att vara svensk.
Jag tillhör den senare kategorin. Tack vare Sverige, det vill säga svenska beställningar och arbetsstipendium från Konstnärsnämnden går det, knappt men runt.

Då finns det trots allt en trygghet med det svenska musiklivet. Även om en tonsättare knappast arbetar i en skyddad verkstad finns det vissa relativt upptrampade stigar att gå för att nå etableringen, vilket i praktiken innebär verkbeställningar och därmed en viss möjlighet till försörjning. Men till detta kommer en form av social trygghet, ett kårtänkande, som du har valt att delvis ställa dig utanför.
Jag valt det osäkra, tryggheten har jag velat riskera för att söka en djupnande säkerhet genom att försöka skapa och omskapa ramar och regler där min musik kan födas, få näring och växa till sig. Känslan av rotlöshet drev mig ur Sverige. Någonstans handlar det om att slå rot inom sig själv, att söka en omgivning, ett klimat, en temperatur, som appellerar till ens inre tillstånd, där en känslighet för tiden kan växa.

Och det har du funnit i Frankrike?
Som jag tror. Den sociala, kollektiva ramen som ett samhälle kan och vill reglera för tonsättare, konstnärer och skapande individer överhuvudtaget, är något som jag alldeles säkert har dragit mig undan! I Frankrike finns naturligtvis också ramar och regler som man måste igenom för att nå ut med sitt språk, men här betraktas konstnären som absolut fritt och individuellt utövande och är respekterad som sådan. Att fånga in honom eller henne i ett intressekollektiv är närmast en omöjlighet. Solidaritetskänslan ÄR här för svag  till att uppnå konstruktiva resultat, mängden tonsättare med mångfaldiga tonspråk alldeles för stor och ogripbar.

Den kollektiva solidaritetskänslan i svenskt liv är däremot stor. Det talas mer om kollektiv än om individer på flera nivåer i samhället. "Vi som komponerar nutida musik." "De måste lyssna på oss!"
Social kontroll finns i alla miljöer, oavsett land. Personligen uppskattar jag inte alls den i Paris ibland rådande sociala regeln att man känner en person endast om man är aktuellt engagerad i relationen. Den attityden upplever jag föraktfull, ogenerös och onaturlig! Till stor del är det en regel sprungen ur modesyndromet. Så snart ett projekt är avklarat vänds engagemang och investering åt annat håll. Projekt tar start, lanseras, hänger i luften, och plötsligt av en lycklig omständighet kan det realiseras, lika lätt som det kan “falla i vatten”.
    Nyckfullhet, oklarhet, ibland en imponerande icke-konstruktivitet är vardagsfaktorer i det franska samhället, och detta på alla plan. 
    Det kan ha en viss charm; skönheten, sensualiteten har möjlighet att flyta igenom en dylik samhällstruktur som är beredd att ändra riktning beroende på stundens valör. Jag tror att man någorlunda tvingas och tränas ordentligt i att följa ögonblickets möjlighet. Tänk bara på skillnaden mellan att köra bil i Frankrike och Sverige!

Är detta lite av svaret på varför svenska tonsättare lyckas så dåligt med att etablera sig i Paris musikliv? På festivalerna spelas inga svenska tonsättare, medan andra nordbor som Kaija Saariaho, Rolf Wallin, Magnus Lindberg är stora namn. Vad beror det på?
Kanske beror det på en slutenhet, blyghet, en viss misstro gentemot en här naturligt dominerande centraleuropeisk kulturestetik, där svenska tonsättare inte känner sig riktigt hemma eller accepterade. De nordiska tonsättare som verkligen slagit igenom här är de finska Saariaho och Lindberg som båda studerat och arbetat på IRCAM. IRCAM spelar som jag tidigare nämnt en stor roll i franskt musikliv. Men, i grunden är det musiken som talar, tilltalar, kommunicerar - eller inte.

Har din utlandsvistelse påverkat din relation med institutionerna i Sverige? Glöms du bort när du inte är på hemmaplan och frotterar?
Vet inte. Jag har i alla fall ett fortlöpande arbetsutbyte och en bra kontakt med de svenska institutionerna; Rikskonserter, Sveriges Radio och inte minst Stim och Svensk Musik.
    Svensk Musik har stött mig enormt, bland annat genom att under musikmässan Musicora för några år sedan tillsammans med Sven-David Sandström och Hans Gefors, porträttera mig och min musik med en promotion-cd samt en tonsättarfolder på franska, samt det då av Edition Suecia utgivna partituret till inné. Detta var ett utgångsmaterial som tillsvidare har varit mig till nytta här i Frankrike.
    Samtida Musik anordnade en porträttkonsert med min musik i Stockholm 1999, porträttskiva med min musik att släppas på Phono suecia. Nej, man verkar inte ha glömt mig!

Sverige svarar alltså för de rent fysiska förutsättningarna som gör det möjligt för dig att kunna utöva din konst. En trygghet som möjliggör konstnärliga utflykter?

Som situationen är, och jag ser idag ingen annan aktuell möjlighet till försörjning inom området, är jag ekonomiskt helt beroende av Sverige. Utan arbetsstipendium skulle det inte fungera. Också emotionellt och kulturellt är jag djupt förbunden med Sverige, men jag behöver såväl avståndet som närheten, liksom jag behöver känna korsdragens stoff och riktningar i en internationell och mångkulturell storstad som Paris, känna den fysiska och andliga närheten till övriga Europa och världen: en kulturell magnet!

© Andreas Engström 2002 (dåvarande redaktör för NM/T och Tritonus).