Madeleine Isaksson studerade mellan 1979-1987 på Musikhögskolan i Stockholm.

Efter examen i piano- och ensemblelärarklassen för Gunnar Hallhagen, började hon i kompositionsklassen med lärare som Gunnar Bucht och Sven-David Sandström i komposition, Pär Lindgren i elektroakustik, Arne Mellnäs i instrumentation och Bo Wallner i teori/analys. 1987 reste hon till Amsterdam för ett års studier med tonsättaren Louis Andriessen och sedan vidare till Frankrike, där hon sedan början av 1990-talet bor och verkar utanför Paris. Möten med tonsättare, deras olika traditioner och estetiska kännetecken - Brian Ferneyhough i Stockholm och vid kompositionskursen på Royaumont i Frankrike, Iannis Xenakis, Morton Feldman och Emmanuel Nunes -har alla bidragit till Isakssons utveckling som tonsättare. Upplevelsen av Giacinto Scelsis musik i Darmstadt 1986 spelade också en viktig roll.

I Madeleine Isaksson's musik står relationen mellan olika klangkällor i förgrunden, det som skiljer dem åt och det som får dem att smälta samman. Hennes utgångsramar kan beskrivas som rum: intervall-, register- och tidsrum, där materialet bearbetas genom kontrasterande termer som ljust/mörkt, lätt/tungt, från/till... Återkommande melodiceller förminskas och förstoras vilka tillsammans bildar ett slags mönsterväv där ständigt nya aspekter håller spänningen uppe under nästan viktlösa tillstånd. Musiken är alltid relaterad till en förnimbar, ibland dold, ofta töjbar puls. Denna realiseras genom en föränderlig metrik mellan till - och avtagande pulslängder.

"Det är något som pågår, något som har lagrats och som tar sig uttryck i en musikalisk form." Citatet är träffande och gäller inte enbart de enskilda verken utan hela Madeleine Isakssons inställning till skapande som ett organiskt framväxande utifrån rum och förflyttningar.

Resumé ur Stämmor flätar sig samman ... © Andreas Engström